”Skillnad att säga blatte till någon man känner än att skrika det i affekt”
När Aftonbladet berättar om samtalet med Rickard Jomshof för Carina Herrstedt, andra vice ordförande i SD och ledare för partiets kvinnoförbund, säger hon att även partiledningen måste tänka sig för när de uttalar sig offentligt.
text Kenan Habul illustration Fredrik Persson
Publicerat 7 juli 2017
Det är inte så att hon öppet kritiserar sin partisekreterare.
Hon formulerar sig så här:
– Det handlar om tydlighet. Om vi skriver någonting om invandring eller vad det kan vara måste lokalpolitikerna veta exakt vad vi menar, så att de inte tolkar in någonting annat så att det blir fel vinkel i media.
Och det är några av frågorna det här reportaget försöker besvara:
Gäller nolltoleransen lika mycket partitopparna som ”kommunmupparna”? Använder SD-politikerna ett grövre språk internt och ett annat, mer politiskt korrekt, offentligt?
Carina Herrstedt
En några år gammal mejlväxling som Aftonbladet tagit del av gör att frågorna måste ställas även till Herrstedt. För hon har ett viktigt uppdrag – hon ska få fler kvinnor att rösta på SD. Därför ägnade även hon valkonferensen i Norrköping i början av juni åt att uppmana medlemmarna att vara lite vänligare, lite mindre aggressiva, att tänka på sitt språkbruk.
2010 fick Carina Herrstedt ett mejl med rubriken ”var är kvinnorna och blattarna”. Avsändaren var en före detta partikamrat. Mejlet handlade om partiets riksdagslista och varför det var så få kvinnor och invandrare på den. Carina Herrstedt blev rasande. Inte över ordet ”blattarna”, utan över att någon, troligtvis en annan partimedlem, gjorde brevet offentligt genom att lägga upp det på en officiell SD-hemsida som ett led i en intern maktkamp.
”Fy fan för det as som lämnat ut VU mail till revisionen (det med blattar) som var skämtsamt menat och nu skall alla medlemmar få läsa det och eventuellt media också. Shit vad förbannad jag är, hade jag inte varit på jobb så hade jag nog fan ringt till Björn eller Mattias om detta”, skrev hon till några partivänner.
– När andra ser det, ser det inte trevligt ut, det är klart att jag blev arg, säger hon idag.
Den ”blatte” som åsyftades i mejlet om partiets riksdagslista var troligtvis en partikamrat med rötter i ett annat land.
– Han brukade själv kalla sig blatte. Han brukade alltid säga ”här kommer blatten”.
Hennes inställning i frågan blir än mer intressant eftersom hon tre år senare passade på att läxa upp en socialdemokratisk politiker som kallade en bussförare ”blatte”. Herrstedt skickade ut ett pressmeddelande med rubriken ”Nolltolerans mot Socialdemokraterna”.
I det skrev hon:
”Det är tragikomiskt att Socialdemokraterna i Landskrona som har bedrivit kampanjer mot Sverigedemokraterna, själva uttrycker sig på ett sätt som aldrig hade tolererats inom Sverigedemokraterna.”
Och:
”Den jargong som talas mellan fyra väggar sipprar fram och blir till sist allmänt språkbruk.”
Är det inte hyckleri att offentligt kritisera någon för ett ord som ni själva använder privat?
– Där måste till och med du se en stor skillnad. Det är väl skillnad om man skriver ”blatte” till någon som man känner och som själv kallar sig blatte, än i att i affekt skrika det till en busschaufför. Det hade vi inte gjort 2008 eller 2009 heller, svarar Carina Herrstedt med eftertryck.
Hon menar att vi journalister ofta gör en höna av en fjäder när det handlar om SD-politiker. Hon tar själv upp en artikel Aftonbladet skrev om när hon skickade ett skämt som innehöll orden ”judar”, ”zigenare” och ”neger” till sin dåvarande sambo som också är SD-politiker.
– Jag kopierar ett skämt och skickar till min sambo och ni skriver att jag sprider rasism, när det i själva verket är ni som gör det eftersom ni publicerar det.
Men förstår du inte att det är just det era kritiker anklagar er för, att ni pratar på olika sätt offentligt och på ett annat när ni tror att ingen lyssnar?
– Om jag hade skickat en norgevits är det ingen som hade reagerat. Nej, det handlar om vem man skickar det till, det är en jargong.
I likhet med flera andra partitoppar säger Carina Herrstedt att nolltoleransen är ärligt menad. Att Erik Almqvist tvingades bort från partiet och att Kent Ekeroth nu också är på väg ut brukar av ledningen lyftas fram som bevis för att partilinjen gäller för alla, oavsett position.
– Både Jimmie och Mattias brukar säga ”om vi så ska börja om på tusen personer i partiet igen”. Förstår du vad jag menar? Det handlar inte om hur många vi är. Det handlar om kvaliteten, säger Carina Herrstedt.
Eldflammor slår upp, rök fyller scenen, musiken dundrar. Jimmie Åkesson slänger av sig kavajen. Med den yviga, blonda peruken han har på sig ser han ut som en sångare i ett hårdrocksband och senare under kvällen hålls också en fest med 1980-tals tema. De tusen Sverigedemokrater som tagit plats i bänkarna i Louis De Geer–hallen i Norrköping klappar entusiastiskt händerna i takt med musiken när partiledaren försvinner bakom kulisserna.
När Åkesson återvänder några minuter senare är kavajen på, peruken borta och han håller ett brandtal till partikamraterna.
– Aldrig tidigare har vi haft så stort event, säger Jimmie Åkesson från scenen.
Hotellen i staden är fullbokade. Några har klagat över att de tvingas dela rum, berättar han.
Åkesson är tillbaka denna junimorgon 2017 i staden där han för tolv år sedan valdes till partiledare.
200 SD:are var på plats då. De fick tränga in sig i en av de mindre salarna i Louis De Geer. De flesta övernattade i en gymnastiksal. Partiledningen sov på vandrarhem.
– Klaga inte är ni snälla, säger Åkesson från scenen.
Mycket har förändrats sedan 2005.
Oavsett om nolltoleransen är ärligt menat eller en del av strategin att putsa på partiets fasad är det ett faktum att SD har växt explosionsartat sedan policyn infördes för drygt fem år sedan.
Jubel stiger mot takkupolen när partisekreteraren Richard Jomshof berättar att SD numera har närmare 27 000 medlemmar.
I foajén står journalisterna på kö att intervjua Åkesson. Den stora frågan är vilka krav han tänker ställa på Moderatledaren Anna Kinberg Batra.
– Det är vi som är den nya folkrörelsen i det här landet, säger Åkesson till partikamraterna från scenen.
